Efter 951 sidor har jag så fått veta hur trilogin om Katniss Everdeen slutar. Läsningen har varit spännande, medryckande, skrämmande och, speciellt mot slutet, rätt så motbjudande. En gång stannade jag till och med upp och konstaterade att hemskheterna mer eller mindre staplades på hög. Det verkade aldrig ta slut, utan blev bara blodigare, sorgligare och vidrigare. Inte min kopp te, men jag kunde ändå inte sluta läsa. När jag blev avbruten i läsningen under ett av de sista kapitlen gick jag och tänkte på hur det skulle gå ända tills jag kunde återgå till boken.
Jag läste den första delen, ”Hungerspelen”, för ett par månader sedan och hade även hunnit med att se filmatiseringen innan jag tog mig an del två och tre: ”Fatta eld” och ”Revolt”. Jag gjorde precis samma sak med Stieg Larssons Millennium-trilogi och precis som då ändrades min bild av personerna så att jag började se de flesta av skådespelarna från filmen framför mig när jag läste fortsättningen. Speciellt den obehaglige president Snow såg jag mycket tydligt i Donald Sutherlands gestalt. För övrigt kan jag tillägga att jag var mycket imponerad av filmen. Storyn fick en extra dimension när den inte begränsades av Katniss jag-perspektiv, utan även gav tittaren möjligheten att se hungerspelen utifrån.
Så det stora plusset är helt klart spänningen. Speciellt den första boken är verkligen bladvändade, nervpirrande spännande och jag engagerar mig även mycket i kärlekshistorien. Men sedan hände det något mot slutet av den andra delen. Istället för att jag började bry mig mer och mer om huvudpersonerna, insåg jag istället att jag inte ens tycker om dem. Katniss beskriver vid ett tillfälle sig själv som våldsam, misstänksam, manipulativ och mordlysten och det är ingen underdrift. Hon är verkligen hemsk. Jag satt och förundrade mig över att killarna kunde bli så förälskade i henne, när de snarare borde fly så långt bort som de bara kan. Hade jag varit kille så hade jag då definitivt inte fallit för henne … Nej, jag är kanske inte i helt rätt målgrupp för de här böckerna, för alla vapen, blodtörstiga monster, brännskador och bortsprängda kroppsdelar står mig nästan upp i halsen. Men faktum kvarstår: Jag kunde knappt slita mig från läsningen, och bara det är ju ett gott betyg i sig.
