I julas råkade jag sätta mig vid TV:n precis i det ögonblick när ett nytt program skulle börja. ”Svärdet och spiran” (Pillars of the Earth) hette det visst, och först trodde jag och min sambo att det var en lovande film. En snabb blick i tablån gav oss upplysningen att det istället var en miniserie, på fyra avsnitt á två timmar under mindre än en veckas tid. ”Ojdå, tänkte vi. Det var i häftigaste laget. Ska vi verkligen börja se det här?”

Som tur var bytte vi inte kanal,  utan lät oss uppslukas av en av de bästa serier vi någonsin sett. Wow, alltså. Jag gick och längtade hela dagarna och när det nya avsnittet började var jag helt trollbunden av att få följa människorna vars öden vindlade sig kring katedralsbygget i staden Kingsbridge.

Jag blev så klart nyfiken på Ken Follett som hade lyckats åstadkomma allt det där, så jag kollade upp honom lite. Tyvärr verkar han mest ha skrivit deckare, men så hittade jag en titel som fick mig alldeles uppspelt. Det fanns ju en fortsättning! ”En värld utan slut” hette den, och tog vid 150 år senare. Kommentarerna på Adlibris utlovade en lika fantastisk story som i ”Svärdet och spiran” (som jag också köpte, för framtida bruk) och jag kan inte annat än hålla med. Förutom på en punkt då. Flera av läsarna sa att de hade sträckläst boken, och den bedriften betvivlar jag ens är möjlig. Boken är nämligen på nätta 1200 sidor …

Bland de bästa omdömen jag anser att man kan ge en bok, är att man önskar att den vore längre. Det gjorde jag här. Dels har jag blivit så fäst vid Caris, Merthin och Gwenda och vill veta mer om deras liv och vedermödor, och dels är jag så fascinerad av att få leva mig in i hur det var i England på 1300-talet. Jag har svårt att tro att jag skulle ha lärt mig lika mycket ens om jag hade plöjt 1200 sidor facklitteratur. Och en sak är då säker: Jag hade definitivt inte haft lika stort nöje av läsningen …

Så jag rekommenderar varmt ”En värld utan slut”, som går att läsa fristånde. Under läsningen har jag blivit så irriterad att jag velat sticka in armen och skaka om några av de mest trångsynta, illvilliga personerna i den och jag har lidit med de stackars människor som om och om igen råkat illa ut. Jag har hejat på de goda och inspirerats av de kloka och dessutom insett hur tur jag har som lever i vår egen tidsålder …