Idag hörde jag en okänd tonårskillesröst upprepa gånger ropa ”Du! Bruden!” när jag skulle hämta min jacka utanför matsalen på skolan där jag jobbar. Eftersom jag självklart utgick från att han menade någon helt annan, vände jag mig inte om.  Men han fortsatte ropa. ”Bruden! Tjejen!” Och ingen svarade.

Jag började misstänka att han trots allt menade mer-än-dubbelt-så-gamla mig, och när en annan röst ropade ”Emma!” gick jag tillbaka för att se vem som kallade på mig. Där stod en vilt främmande fjortonåring som artigt och intresserat frågade: ”Är det du som är författare?”

”Ja, det är det”, svarade jag och log. ”Har ryktet spridit sig?”

”Nej, det var jag som berättade det!” förkunnade hans kompis glatt, och den fjortonåringen kände jag igen. Jag hade nämligen svenska en gång i veckan i hans klass när de gick i femman, då jag hjälpte dem att skriva fria berättelser.

Killarna frågade vilken typ av böcker jag skrev, och när jag berättat att jag skriver fantasyböcker som går att låna på bibblan tog jag min jacka och gick ut i majsolen. Lite gladare än vad jag varit för två minuter sedan och stoltserande med en ny titel. Författarbrud.