Jag har alltid varit otroligt road av att läsa om komplicerade kärlekstriangeldraman och minns till exempel fortfarande hur engagerad jag var i Siljes val mellan Tengel och Henning (hette han så?) i Margit Sandemos ”Trollbunden” när jag läste den som tonåring. Strunt samma om ”Sagan om Isfolket” kvalar in som ”fin” litteratur – det är sånt som får mig att gå och längta hela dagen efter att få fortsätta läsa!

Ändå dröjde det ända tills i fjol innan jag själv vävde ihop en alldeles egen dramatisk triangel; i mitt nyss avslutade manus ”Väktarnas dotter”. Och jisses, vad kul jag hade … Jag hade inte tänkt ut alla intriger i förväg, så det var jättespännande att se historien ta form. Stundtals svävade jag i lika stor ovisshet som mina testläsare. Hur i all världen skulle Shanna lyckas trassla sig ur härvan hon hamnat i, och skulle hon välja Temrik eller Ridel i slutändan? (Det visade sig att hon valde att lyda mina råd, så både jag och hon blev väldigt nöjda med upplösningen.)

Nu i veckan har jag förresten fått hedersuppdraget att bistå en av nyss nämnda testläsare, eftersom hennes nya bokprojekt lite oväntat slog in på triangeldramavägen. Yey! Hit med lite trådar, för jag längtar efter att trassla till dem …