Under författarbesöken passade jag på att berätta om hur man kan tänka när ska bygga en berättelse, vilket eleverna lyssnade mycket uppmärksamt till. Men en trea bekände att han knappt hade hört vad jag hade sagt under den 25 minuter långa föreläsningen. Anledningen? Han hade huvudet fullt av en berättelse. Ingen fara, killen. Du kan redan det här …

Så här ser till exempel toppen av listan med de 100 e-böckerna för unga vuxna ut:

1. Cirkeln – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

2. Eld – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

3. Halvblod – Sofie Trinh Johansson (som också ligger på Mörkersdottir förlag)

4. De andra sagornas bok – Emma Lundqvist

5. Om jag kunde drömma – Stephenie Meyer

6. Elementens Väktare – Emma Lundqvist

7. Noras val – Becca Fitzpatrick

Känns helt okej!

Länk till Elib: http://elib.se/default.asp

När jag kommit in i läsningen tänkte jag att det var underligt att jag inte hört talas mer om boken, för den är verkligen bra. Det är en framtidsdystopi med ett kontrollerat och ”perfekt” samhälle som påminner ganska mycket om det i George Orwells ”1984″, men här är huvudpersonen en 17-årig tjej och en kärlekstriangel har fått ta härligt stor plats. Till viss del påminner ”Matchad” även om ”Hungerspelen”, men till skillnad mot i den är det ett samhälle helt fritt från våld som skildras. Skönt, om man frågar mig som tyckte att det var på tok för mycket blod och död i ”Hungerspelen” …

Huvudpersonen Cassia är verkligen någon jag kan identifiera mig med. Hon vill alla väl, men vågar kämpa för och ta risker för det hon tror på. Det känns som om jag lär känna henne väl och jag kan verkligen förstå varför hon handlar som hon gör. Boken är mycket välskriven och lättläst och jag hade som sagt mycket svårt att släppa den. Den enda besvikelsen var slutet, som egentligen inte var något slut utan startskottet för väntetiden till nästa bok. Den heter ”Korsad” och kommer ut på svenska i januari 2013. Då måste jag vara beredd, för det här är en trilogi jag vill läsa till den allra sista bokstaven!

Jag hade hört av en annan läsare att uppföljaren ”Feber” inte var lika bra som ”Frost”, så jag hade väl egentligen inte tänkt läsa den. Men så låg boken där på bibblan och var så fin, så jag tog med den hem. Och det var jag glad över att jag gjorde. För jag tyckte att ”Feber” var mycket bättre än föregångaren. Kan ha att göra med introducerandet av en ny, mycket manlig huvudrollsinnehavare … För medan ”Frost” växlade mellan Grace och Sams jag-perspektiv, växlar ”Feber” mellan fyra. Lite rörigt ibland, eftersom det till och med händer att det växlar mitt inne i ett kapitel, men det funkar ändå rätt bra. Den stora fördelen är att jag som läsare kommer personerna väldigt nära, och det uppväger problemen med jag-förvirringen.

När jag läste ut boken idag fick jag en väldigt lust att gå till bibblan och hjärtat tog ett skutt när jag genast fick syn på ”För evigt” uppställd i en hylla. För det är klart att jag måste läsa den tredje delen också. Jag MÅSTE ju få veta hur det går …

Känns riktigt, riktigt bra att få höra, vill jag lova …

Och nu blev jag ju ännu mer sugen på att göra något av bokidén som lite försynt börjat pocka på. Först har jag planerat att skriva klart barn- och ungdomsboken jag börjat på, men sen, sen har jag en tanke och dröm om att skriva en ”andra saga” i romanform. Jag vet inte alls vilken sagofigur jag ska ta mig an, men när tiden är mogen så kommer jag att hitta den där trådänden och varv för varv nysta upp hans eller hennes fascinerande historia …

Jag läste den första delen, ”Hungerspelen”, för ett par månader sedan och hade även hunnit med att se filmatiseringen innan jag tog mig an del två och tre: ”Fatta eld” och ”Revolt”. Jag gjorde precis samma sak med Stieg Larssons Millennium-trilogi och precis som då ändrades min bild av personerna så att jag började se de flesta av skådespelarna från filmen framför mig när jag läste fortsättningen. Speciellt den obehaglige president Snow såg jag mycket tydligt i Donald Sutherlands gestalt. För övrigt kan jag tillägga att jag var mycket imponerad av filmen. Storyn fick en extra dimension när den inte begränsades av Katniss jag-perspektiv, utan även gav tittaren möjligheten att se hungerspelen utifrån.

Så det stora plusset är helt klart spänningen. Speciellt den första boken är verkligen bladvändade, nervpirrande spännande och jag engagerar mig även mycket i kärlekshistorien. Men sedan hände det något mot slutet av den andra delen. Istället för att jag började bry mig mer och mer om huvudpersonerna, insåg jag istället att jag inte ens tycker om dem. Katniss beskriver vid ett tillfälle sig själv som våldsam, misstänksam, manipulativ och mordlysten och det är ingen underdrift. Hon är verkligen hemsk. Jag satt och förundrade mig över att killarna kunde bli så förälskade i henne, när de snarare borde fly så långt bort som de bara kan. Hade jag varit kille så hade jag då definitivt inte fallit för henne … Nej, jag är kanske inte i helt rätt målgrupp för de här böckerna, för alla vapen, blodtörstiga monster, brännskador och bortsprängda kroppsdelar står mig nästan upp i halsen. Men faktum kvarstår: Jag kunde knappt slita mig från läsningen, och bara det är ju ett gott betyg i sig.

Jag började misstänka att han trots allt menade mer-än-dubbelt-så-gamla mig, och när en annan röst ropade ”Emma!” gick jag tillbaka för att se vem som kallade på mig. Där stod en vilt främmande fjortonåring som artigt och intresserat frågade: ”Är det du som är författare?”

”Ja, det är det”, svarade jag och log. ”Har ryktet spridit sig?”

”Nej, det var jag som berättade det!” förkunnade hans kompis glatt, och den fjortonåringen kände jag igen. Jag hade nämligen svenska en gång i veckan i hans klass när de gick i femman, då jag hjälpte dem att skriva fria berättelser.

Killarna frågade vilken typ av böcker jag skrev, och när jag berättat att jag skriver fantasyböcker som går att låna på bibblan tog jag min jacka och gick ut i majsolen. Lite gladare än vad jag varit för två minuter sedan och stoltserande med en ny titel. Författarbrud.

Som tur var bytte vi inte kanal,  utan lät oss uppslukas av en av de bästa serier vi någonsin sett. Wow, alltså. Jag gick och längtade hela dagarna och när det nya avsnittet började var jag helt trollbunden av att få följa människorna vars öden vindlade sig kring katedralsbygget i staden Kingsbridge.

Jag blev så klart nyfiken på Ken Follett som hade lyckats åstadkomma allt det där, så jag kollade upp honom lite. Tyvärr verkar han mest ha skrivit deckare, men så hittade jag en titel som fick mig alldeles uppspelt. Det fanns ju en fortsättning! ”En värld utan slut” hette den, och tog vid 150 år senare. Kommentarerna på Adlibris utlovade en lika fantastisk story som i ”Svärdet och spiran” (som jag också köpte, för framtida bruk) och jag kan inte annat än hålla med. Förutom på en punkt då. Flera av läsarna sa att de hade sträckläst boken, och den bedriften betvivlar jag ens är möjlig. Boken är nämligen på nätta 1200 sidor …

Bland de bästa omdömen jag anser att man kan ge en bok, är att man önskar att den vore längre. Det gjorde jag här. Dels har jag blivit så fäst vid Caris, Merthin och Gwenda och vill veta mer om deras liv och vedermödor, och dels är jag så fascinerad av att få leva mig in i hur det var i England på 1300-talet. Jag har svårt att tro att jag skulle ha lärt mig lika mycket ens om jag hade plöjt 1200 sidor facklitteratur. Och en sak är då säker: Jag hade definitivt inte haft lika stort nöje av läsningen …

Så jag rekommenderar varmt ”En värld utan slut”, som går att läsa fristånde. Under läsningen har jag blivit så irriterad att jag velat sticka in armen och skaka om några av de mest trångsynta, illvilliga personerna i den och jag har lidit med de stackars människor som om och om igen råkat illa ut. Jag har hejat på de goda och inspirerats av de kloka och dessutom insett hur tur jag har som lever i vår egen tidsålder …

För först hade en person vid namn Nella skrivit så här: ”De andra sagornas bok verkar rolig, den måste jag kolla upp.”

Sedan hade bloggaren svarat: ”Jo, har haft ögonen på De andra sagornas bok ganska länge.. men har alltid haft för många hemma för att tagit tag i saken och köpt/lånat den.. Okej, då blir jag faktiskt ännu mer nyfiken på den.. ska bli spännande när det väl blir av

Så nu hoppas och väntar jag spänt på ännu en recension! Internet är verkligen fantastiskt. Tänk att jag som författare kan få reda på vad helt okända läsare tycker om det jag skrivit - utan att de ens tagit kontakt med mig. Jag känner mig lite som en fluga på väggen. En fluga med stora öron och lilaglittrande vingar …