För bara någon vecka sedan avslutade jag ”Arvtagaren” av Christopher Paolini och läste därmed det sista ordet i den omfångsrika serien om Eragon Skuggbane och hans drake Saphira Bjartskular. Jag trodde en gång att det ögonblicket skulle infinna sig redan förra sommaren, men när jag en solig dag i juli närmade mig slutet av ”Brisingr” insåg jag att den planerade trilogin hade utökats med en fjärde bok. Hoppsan. Så kan det gå när storyn råkat växa sig 889 (!) sidor större än beräknat …
Så vad tyckte jag då om ”Arvtagaren”? Jo, den första fjärdedelen eller så var avskyvärd. Verkligen avskyvärd. Det var sida upp och sida ned och kapitel efter kapitel med blodiga slag i det krig som tydligen måste infinna sig i slutet av en fantasyserie. Och värst av allt: De huvudpersoner som jag troget följt ända sedan de var oskyldiga, tafatta tonåringar dödade och lemlästade folk till höger och vänster – och gillade det! Hu. Hade boken fortsatt i samma spår hade jag slutat läsa, för det var verkligen gräsligt. För tio år sedan hade jag nog inte funderat på att lägga bort den, men jag har blivit betydligt mer blödig sedan dess …
Som tur var kom i alla fall den spännande handlingen igång efter ett par hundra sidor, och sedan var jag glad över att jag inte gett upp. För jag älskar ju att vara i Alagaësia tillsammans med Eragon, Saphira, Nasuada, Arya, Roran och de andra. Den stora fördelen med så här stora textmängder är ju att man har gott om tid att hinna lära känna personerna och världen de befinner sig i, och jag kände att jag verkligen brydde mig om hur det skulle gå för dem.
Tyvärr blev det inte riktigt det slut jag hade önskat, men det är ju en annan historia. Christopher Paolini är mycket skicklig på att väva ihop berättelser och måla upp fantastiska världar, men i likhet med Tolkien så ger han, i mitt tycke, aaalldeles för lite plats för romantik …
Men om jag försöker förtränga den första delen av boken ger jag i slutändan ändå ett högt betyg till ”Arvtagaren”. Jag är djupt imponerad av Paolinis skrivande, som har utvecklats mycket sedan den första boken i serien. Han skriver i sitt tacktal att Arvtagaren-cykeln har tagit tolv år av hans liv, vilket motsvarar nästan halva hans liv hittills. En svindlande tanke. Så om jag kommer att sakna Alagaësia är det inget mot den separationsångest han måste känna. Men Paolini planerar att återvända, vilket jag hoppas att han gör en dag. (För att få till ett lyckligare slut, om inte annat …)
